Den historieberättande Evangelisten av det förflutna
Schütz vistades en längre tid i norra Italien två gånger. Först som student till Giovanni Gabrieli i Venedig och senare återvände han dit igen för att rekrytera sångare samt instrumentalister till hovet i Dresden. Schütz andra mål i Venedig var att köpa några instrument och partitur. Den tyske protestanten påverkades mycket av de nya oratorieföreställningarna.
Några av periodens välkända musikskapare var först och främst alla sångartister eller virtuosa och mångsidiga instrumentspelare. Dessa artister hyllade den nya stilen som kallades basso continuo. Emilio de Cavallieri kategoriserar två instrument i sitt förord till „Rappresentatione di Anima et di Corpo“ år 1600. Det ena är ett instrument som kan hålla ackord, sådana är orgel och lira da gamba. Det andra är instrument som har en klar och bestämd klang i början, dessa är luta, chittarrone och cembalo. Giulio Caccini, som skrev Le Nuove Musice 1601, var en berömd tenor och han ackompanjerade sig spelande luta och lira da gamba. Luzzano Luzzasci var komponist och musiklärare. När han repeterade det berömda „Concerto delle donne“, lärde han alla tre sångerskorna från Ferrara ackompanjera sig med luta, harpa och gamba på en så pass perfekt intonation att Luzzasci spelade cembalo som hade 19 eller 31 toner per oktav. Claudio Monteverdi anställdes vid hovet i Mantua där han var en virtuoso viola bastarda spelare en lång tid innan han började skapa musik.
Idén om att man ackompanjera sig själv under recitativ föddes i Italien på renässanstiden. Detta tycktes vara en återuppfinning kring hur antikens greker hade föreställt sina verser. De favoritinstrumenten var lira da braccio och lira da gamba som kallas för lirone också. Schütz blev inspirerad av lirones ljud och han imiterade dess klang till att levandegöra Evangelisten i sitt 'Auferstehungshistorie' men han orkestrerade verket för stränginstrument eftersom det inte fanns sådant instrument som lirone i Sachsen.
Ursprungligen komponerades 'Historia von der fröhlichen und siegreichen Auferstehung' 1623 till påskfirandet i Dresden. Verket spelades ideligen som religiös musik i prinsens salong i många dagar på samma sätt som man idag oupphörligt lyssnar på en CD tills man lär sig alla låtar utantill. Dess satser kan föreställas vid ett mycket intagande uppträdande i en intim miljö. Det passar inte riktigt in i något stort rum exempelvis i en domkyrka.
Det är Evangelistens berättelse som står i scenens fokus medan han är ackompanjerad av ett svävande och kontinuerligt strängljud. De andra styckena kan sjungas av en kör på 12 personer varav 4 är sopraner, 2 alter, 4 tenorer och 2 basar och de kan vara ackompanjerade av en mindre orgel eller av en chitarrone.
Den följande uppsatsen handlar om relevanta aspekter och synpunkter beträffande föreställningen av 'Auferstehungshistorie'. Texten skrevs egentligen till att bli en föreläsning och den utgavs senare 2002 i „Beiträgen zur musikalischen Quellenforschung, Band 5“, av Heinrich-Schütz-Hauses, i Bad Köstritz och den publicerades igen i Mitteilungen Nr.49, Viola da Gamba Gesellschaft.
Här kan du ladda ned pdf-versionen av texten:
